Förändringen från frisk till sjuk kan liknas vid att integrera sjukdomen i livet. I och med detta kan man successivt förlikas med att man har en sjukdom som man på ett eller annat sätt måste uppmärksamma och hantera på såväl kort som lång sikt.
Om och när man integrerar sjukdomen så kan man uppleva en slags balans, där sjukdomshanteringen och egenvården blivit ett normalt sätt att leva och förhålla sig till. Sjukdomsintegrationen följer ofta några faser. I början handlar det om att överhuvudtaget inse att man drabbats av en sjukdom. Ibland har man själv misstänkt vad det kan vara och själv sökt vård för att få detta bekräftat. När man fått veta att man har sjukdomen frågar man sig ofta varför och varför just jag drabbats. Nästa fas handlar om att man prövar man sig fram och samtidigt försöker leva ”normalt” och fortsätta med sina invanda aktiviteter och ibland även ignorerar sjukdomen. Detta är sällan är lyckosamt eftersom man ofta får fler symptom, men resulterar ofta i att man når en slags vändpunkt, när man inser att sjukdomen inte kommer att försvinna utan kommer att vara en del av ens liv och det är upp till en själv att göra vad man kan för att upprätthålla någon form av balans. En sådan vändpunkt blir som regel en kraftfull emotionell upplevelse, men i och med det försöker man skapa nya livsmönster och man brukar bli mer aktiv i sjukdomshanteringen, något som ibland till och med beskrivits som att man delvis får en ny identitet. Den sista fasen handlar om att man försöker integrera sitt gamla jag med sitt nya, vilket blir ett sätt att utforska och samtidigt acceptera hela situationen och skapa balans i sitt liv
